lottaloving

Det är 8 dagar sedan lillskiten åkte till kollo, åtta dagar! det är längre än jag någonsin varit ifrån honom. Eftersom vi varit ensamna från start och det aldrig funnits mor eller farföräldrar så har det alltid varit bara grodan och jag. Min syster har varit underbar och är Johannes förtrogne och för det är jag henne evigt tacksam. Men det har liksom ändå varit bara vi. När Johannes var 4 år kom far in i bilden,sedan följde en lång,lång inskolning som varade ca ett år, och när han väl börjar sova hos pappas familj där även lillebror finns, ja,då separerar dom. Så följer lång tid utan rutiner för att slutligen landa i ytterligare en familj, i nytt hus, nytt område,så det är inte konstigt att vi är tajta grodan och jag, för den enda som varit där stadigt från dag ett är ju just jag. Men med min egen barndom i bakhuvudet, där min mamma gick bort när jag var 11 och jag än idag kan känna den ENORMA tomheten som följde på detta så ville jag göra annorlunda för grodan. Jag var så mammabunden, hon var min bästis och jag var sladdisen som fick all uppmärksamhet, vi bodde själva största delen av mina 11 år  så när hon dog ryckte någon bokstavligt talat undan mattan för mig. Min älskade syster tog vårdnaden om mig vid endast 26 års ålder och med ny sambo och bebis på 6 månader, det är något jag för alltid är henne tacksam. Och idag som vuxen kan jag bli ledsen för hennes skull som aldrig fick tid att sörja sin mamma, det fanns inte plats för det. Det jag försöker komma till är att jag aldrig vill att min groda, min underbara älskade Johannes,ska behöva känna den tomheten som jag upplevde. Visst skulle han bli förtvivlad om något hände mig, inget barn vill förlora sina föräldrar, men jag vill försäkra mig om att han klarar sig utan mig, därför har jag jobbat hårt, jäkligt hårt på att få honom att känna sig säker och trygg i olika sociala sammanhang. Det är inte bara mamma som gäller, för en dag är kanske inte mamma där (det har jag dock inte sagt till honom) det är så viktigt att han är trygg i sig själv och inte behöver förlita sig till någon annan, därav KOLLO! inte bara skoj, jag hade ett syfte, hur ont det än gör att vara utan honom så behöver han och jag det här. Vi behöver vara ifrån varandra och se att vi faktiskt inte dör, att vi kan och att det dessutom går riktigt bra. Idag ska vi dock ses, det är dags för besök på kollo, längtar så mycket,det ska bli så härligt att få se hans fräkniga lilla fejs igen, dom där blå,blå ögonen som ända sedan den dagen han kom som nyfödd tycks innehålla en värld av visdom. Vet att det blir tufft för honom när vi går därifrån men vet också att det går över =) Dom gör så mycket skoj hela tiden därborta. Tjing/