lottaloving

Igår kväll fick jag för en liten liten stund panik, kände den stiga upp i magen och sprida sig till kroppens övriga delar, medans jag utåt försökte ha kontroll och vara lugn, allt detta medans jag febrilt letade,famlade i fickor ,tittade i väska, studerade golv och soffa hos vännina med örnblick, men nej! min snuttis var borta! Det som bara inte får hända hade hänt! Snuttis är benämningen på ett mobil fodral som grodan vävde åt mig på 6års-verksamheten, han slet så svetten lackade enligt personalen, när kompisarna var ute och hade snöbollskrig så satt han där den tappre lille mannen och vävde och vävde, ALLT för att hinna färdigt till jul. Han har smak också måste jag säga, snuttis är randig i färgerna orange, ockra och vinrött, skitsnyggt! :) Nåja, numera är denna lilla väv rätt tummad, sliten, lite dassig i ränderna kanske, varsamt tvättad ack så många gånger, lite trådig och lagom nött. Jag vet inte riktigt säkert varför det blivit just denna väv som fått platsen närmast mitt hjärta; jag har ju fått så många fina saker som Johannes gjort till mig genom åren, men det är något.....något visst, något varmt med snuttis. Kanske var det för all möda han lade på just denna gåva för att hinna färdigt till jul, eller för ljuset i hans ögon när han med stor förväntan höll andan medan jag vecklade upp paketet på julafton, eller för den TOTALA lyckan i hans ansikte när han såg min glädje, när mina händer varsamt smekte den fina lilla väven och han själv inte kunde låta bli att känna. Visst var den fin mamma? och så det strålande leendet och det glittrigaste glittret i dom vackra ,vackra ögonen......:visst var den fin! nästan lite hänförd över sin egen förmåga att ha åstadkommit något så speciellt :) Numera kan jag nästan inte ha mobilen i snuttis, men det spelar ingen roll, med ska den ändå, den ligger stadigt förankrad i min ficka så fort jag ger mig utanför dörren, en bit av min Johannes ligger stadigt förankrad i min ficka....alltid! Så det var inte konstigt egentligen, att paniken smög sig på, bestämde mig för att gå EXAKT samma väg som jag kommit när jag cyklade till väninnan, att det var kolmörkt struntade jag totalt i, jag tänkte INTE åka hem utan min snutteväv......BASTA!!!! Och tänk! när jag kom ner till min cykel och skulle låsa upp och börja trampa så kastade jag ett öga ner i cykelkorgen.........och där, alldeles stilla och fin låg den, den bästa present en mamma kan få :) /L