lottaloving

Jag försöker verkligen....gilla läget alltså, jag har haft otaliga debatter i skallen hela helgen, angående groda och far förstås, eller egentligen är det väl far, jag har varit arg,galen,förbannad, så till den milda grad att jag för en stund velat åka dit, ställa mig näsa mot näsa med fanskapet och bara skrika :VAD HÅLLER DU PÅ MED???????????????????? Sedan har jag varit förnuftig, snäll, förstående, försökt se det ur hans synvilkel, det är ju hans pojke också, det är det, han vill ha bättre kontakt, och det är väl bra; men det där gnagande tvivlet sitter som en liten irriterande spik i magen, hårt, hårt sitter den där....fast och stadig....orubblig! den där känslan av det bara är ännu en av pappas "nycker" måste jag faktiskt kalla det, varför? för att det aldrig,aldrig är bestående, och den som åker jo-jo här är den vackraste i världen, alltså grodan, det är INTE OKEJ!!!!!! 1 ) Jag vill ha mer tid - fast han ringer aldrig i veckorna (pappa alltså) 2) Det känns inte bra - han låter grabbarna sköta sig själva och straffar ut båda om en gjort fel 3) Jag vill ha en bättre relation -han hånar båda killarna för deras relationer med sina mammor (ska du inte ringa morsan och skvallra nu?) när han skällt ut dom för något.....vuxen poäng saknas definitivt där 4) Ena dagen får man hoppa i soffan, pappa hoppar till och med han också :) nästa dag får man en utskällning om man sitter fel på stolen....(bara typexempel från min sida, har inte varit just en stol) poängen är: Man kan INTE förvänta sig att en bra relation bara ska vara där. Den måste BYGGAS! OCH man bygger inte bra om man inte är konsekvent, eller som grodan själv uttrycker det. GRODAN: jag vågar inte göra pappa arg för han skriker så då Mamma: men jag skriker ju också, jag skriker ju jättehögt Grodan: jaaa, men det är inte samma sak, för ibland när pappa är arg så fattar jag inte vad han är arg på, det är så konstigt mamma. Det är det här som ger mig ont i magen, hela tiden han är ju exakt likadan med mig när jag tänker efter, ena dagen så är det ,tjena,tjena, idel leenden och snacka glatt om ditt och datt, stanna och dricka kaffe till och med när man ska lämna groda eller skriva på något papper (sådant som alla med delad vårdnad måste göra) nästa dag är det sammanbitet, tyst, vägrar prata och man bara VET att man är såå oönskad som en mamma bara kan vara! och det jävligaste är att man vet ALDRIG när det ska vara en trevlig far och när det ska vara en jävlig far som man tvingas träffa, det här lever barnen i... är det konstigt att man inte får en bra lättsam relation? Jag tycker inte det! Så därför känns det inte så bra det här, att liten ska stanna en dag extra varje gång, men jag säger inget om det....ännu! Så länge jag ser att min groda är okej med det här och att det känns bra för honom, så länge är det bra! Fast spiken i magen.....den sitter där den sitter! /L